STROKE, KAOS, PTSD och YOGA
Att få en stroke är att drabbas av en traumatisk hjärnskada. Det är precis som det låter: Traumatiskt. En chockupplevelse för hjärnan och för hela dig. .
Jag blev efter min stroke diagnostiserad med PTSD. Post traumatiskt stress syndrom. Jag upplevde traumat gång på gång. Trodde att jag fick flera stroke-ar per dag och blev vansinnig på omgivningen som inte tog min verklighet på allvar. Stressen efter min PTSD bär jag fortfarande med mig. Jag tror aldrig att jag blir helt rehabiliterad Jag har betydligt svårare att hantera stressfyllda situationer idag, efter min stroke, än vad jag hade innan.
När jag fick stroke så tappade jag fotfästet fullkomligt. Jag slungades ut i ett okänt universum. Föll handlöst genom luften och hittade inget att hålla fast vid. Jag föll fritt i ett totalt vakuum.
Efter skadan var det som om någon tagit min hjärna och allt dess innehåll och skakat om den. Allt var kaos. Jag minns att jag tex inte längre kunde rabbla alfabetet. Jag kom till F men sedan var det stopp. Jag kunde inte för mitt liv få fram vilka bokstäver som kom efter det. Jag visste att informationen fanns i någon av byrålådorna i min hjärna, men det var som om någon hade låst lådorna och jag kunde inte hitta nyckeln.Jag visste att informationen fanns i lådorna ( i min hjärna) men jag kom inte åt den.
Det var fruktansvärt skrämmande. Att vara så totalt förvirrad och liksom se hur omgivningen tittar på en med skeptiska, avvaktande ögon. Undrar hur är det nu? Minns hon? Förstår hon?
Jag kände mig som en gammal dement dam som omgivningen suckar över och säger: Hon har blivit så förvirrad. Jag ville inte vara förvirrad!!
Jag ville vara mig själv igen. Jag ville ha koll, såsom jag alltid haft. Men det gick inte.
Jag hade besök på sjukhuset nästan varje kväll under min fyra månader långa inneliggande rehabilitering. När jag lade mig för att sova på kvällen så kunde jag inte för mitt liv minnas vem eller vilka som varit på besök under kvällen. Det var helt borta!
Sångtexter däremot. De fanns kvar och när jag vaknade upp i respiratorn så sjöng och skrålade jag för full hals. Hårdrock. Vad annars? Jag som inte ens gillar hårdrock speciellt mycket.
Jag hittade strategier för att kompensera för mitt försämrade minne. Skrev anteckningar och noteringar. Min filofax blev mitt övergångsobjekt. Idag är min mobiltelefon ett ovärderligt hjälpmedel med kalender, påminnelser och listor. Varje kvart får jag en påminnelse om att andas. Då tar jag ett par djupa andetag. Det hjälper mig att hantera det kaos som omger mig. Mycket av mitt minne återvände. Idag kan jag faktiskt hela alfabetet utan problem men känslan av att inte minnas och av att totalt ha förlorat all kontroll bär jag med mig. Stressen finns fortfarande ständigt närvarande.
Jag har haft stor hjälp av yoga. Nu har jag påbörjat en ny kurs: Yoga mot stress. Igår pratade yogaläraren om vikten av gas och broms. Hon jämförde våra kroppar med växellådan på en bil och hur motorn till sist skär om du inte parerar gas, koppling och broms. Hon pratade om vikten av att gasa. Vi behöver energi för att få något överhuvudtaget gjort. Sedan behöver vi parera aktivitet/gas med att sakta in och släppa upp kopplingen för en mjuk, friktionsfri körning. Hon bad oss att under den kommande veckan reflektera över hur vi hanterar vår gas/ broms. Under yogaövningarna så uppmuntrade hon oss till att prova att inte fullfölja varje rörelse helt utan stanna en liten bit innan maxläget och se hur det känns i kroppen. Det var märkbart befriande.
Att inte prestera, vara i en ständig mjuk och kärleksfull rörelse. Andas. Det får bli min nya mission.
Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!
