Jag fick ett tungt besked idag! Förvaltningsrätten dömer emot oss i min ansökan om sjukersättning. De går emot de LUH’n ( Läkar Utlåtande om Hälsotillstånd) som vi har sänt in. Juristen som vi har anlitat säger att domen är “anmärkningsvärd”. Vad nu det betyder och innebär?….. Jag har inget annat val än att fortsätta att bråka. Överklaga. Igen och igen! Jag har kämpat. Varje dag efter min stroke har jag gjort ett aktivt val. Jag har valt livet. Jag har velat så mycket att jag har blivit ett s.k medicinskt mirakel, men det räckte inte hela vägen. Jag blir aldrig helt frisk och jag livet blir aldrig som förr. Jag har drabbats av utmattningsdepression inte mindre än tre gånger efter min stroke. Jag har vägrat att acceptera att jag inte klarar av att arbeta. Jag har provat olika typer av jobb och att driva eget.Jag har haft lönebidrag och stöd till personligt biträde. Anpassade arbetsuppgufter och anpassad arbetsmiljö.
Alla försök har slutat med en krasch. Jag är otroligt ledsen över detta. Jag ville verkligen bli helt återställd men skadorna på min hjärna är för omfattande. Enbart mina nära vet hur dåligt jag mår när hjärntröttheten tar över. Stress är ohanterligt numera. Jag blir som en virrig äldre dam, eller som Doris i hitta Nemo ( med ett fiskmåsminne).. När jag har energi kvar så brukar jag säga att jag är "charmigt förvirrad". När energin är slut vill jag ta livet av mig av skam för att jag inte fungerar.
Det var verkligen inte så här jag hade tänkt mig livet men jag har tvingats att inse att lönearbete ej längre är möjligt för mig. Jag kan göra skillnad och jag bidrar genom mitt engagemang i STROKEriksförbundet, Strokeföreningen och SMIL ( stroke mitt i livet), genom den här bloggen och genom de föreläsningar jag håller. Detta är dock ingenting som jag kan leva på. Det är en “hobby” som faktiskt skänker mitt liv en mening trots allt. Tro mig! Jag önskade inget hellre än att komma tillbaka till arbete, på heltid men det gick inte!
Nu har Förvaltningsrätten fastslagit att alla arbetslivsinriktade rehabiliteringsmöjligheter inte är uttömda. Visa mig det rehabiliteringsprogram som ska göra att jag återfår en hel arbetsförmåga så ska jag gladeligen gå det. Jag vet att något sådant program inte existerar!
Jag längtar så efter att kunna släppa denna kamp och leva mitt liv efter de nya förutsättningar jag har. Men än är jag inte där! Jag ger mig inte!!!!! Jag ska kämpa! Inte bara för mig själv utan för alla som lever med trasiga hjärnor! Jag ska kämpa för ett värdigt liv efter stroke. Ett liv som har räddats ska också levas! Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka!
