Om att inte vara förstådd
Om jag inte hade kämpat så hårt efter min stroke. Inte varit så envis och målmedveten. Om jag inte hade tränat så hårt, både fysiskt och mentalt, för att återfå så många som möjligt av mina förmågor. Då hade kanske mitt liv varit enklare idag.
Kanske hade jag mött större förståelse. Kanske hade människor i min omgivning och samhället i stort haft större förståelse för min situation, och insett att jag verkligen har problem efter min stroke. Att jag lider av permanenta funktionsnedsättningar.
Jag kan inte gå så fort! Jag lider av spastiska/spända muskler, som ger mig värk, jag blir fortare trött, glömmer saker, blir förvirrad och går vilse ibland. Jag är otroligt ledsen över att ha begränsningar. Över att inte passa in.
Jag skäms för att vara annorlunda. Jag är stolt över att jag inte ger mig. Jag är stolt över att jag börjar acceptera mina nya förutsättningar. Den processen pågår fortfarande, snart 13 år efter min stroke.
Men det suger babianrööööv att inte orka! Att nästan jämt vara dödligt trött. Att ha ont i axlar och rygg pga spastisitet och stress.
Stress uppstår när hjärnan inte hinner sortera all information. Som idag när jag har varit i stan så är min hjärna helt slut. Det är inte konstigt, och det var förväntat, men det gör det liksom inte lättare att hantera. Det suger! Fet babianröööv!!!!
Jag är stolt över att jag lärt mig att gå igen trots att läkarna sa att det skulle vara omöjligt men jag skäms över att jag inte kan gå så fort som man förväntas göra. Speciellt inne i stan. Jag brukar försöka se det som en möjlighet att faktiskt hinna se på min omgivning. Som min kompis mormor brukade säg:” Om man går för fort så hinner man inte se allt vackert som finns att se.”
Men det är svårt att inte passa in. Att avvika. Det är svårt att inte kunna leva upp till omgivningens förväntningar. På vad jag borde orka/kunna och göra.
Det är jobbigt att hela tiden behöva ursäkta sig och förklara. ”Jag kan inte bära, jag orkar inte koncentrera mig i stimmiga miljöer, jag har svårt att stå upp på pendeltåget eftersom jag lätt tappar balansen. Jag är faktiskt helt utmattad ibland fast att jag ofta ser ganska pigg ut. Jag sminkar mig, målar mina naglar, ibland. Jag klär mig så fint jag kan i ren självbevarelse. Jag skulle inte orka annars.
Det är jobbigt att behöva förklara: Jag orkar inte gå i trappor. Det tar för mycket av min energi. Jag är inte lat. Jag är funktionsnedsatt och ja! Jag kan gå men det tar otroligt mycket energi och det går inte speciellt fort. Jag kämpar varje dag! Men det ingår i arbetsbeskrivningen för en strokesurvivor? Till alla survivors därute<3! Tillsammans är vi starka!
