Jag har fastnat i ett trasigt samhällssystem
Jag är ofta trött. Förlamande trött. Det innebär inte att jag somnar sittandes, som många gör, utan att jag lider på insidan. När jag blir för trött får jag ofta stark ångest.
Det finns oftast ingen rimlig förklaring på utsidan men när pastor Ågren kommer på besök så ”hjälper han mig” att hitta en förklaring. Det är nog för det där, väser han i mitt öra. Jag hittar m.a.o. ofta en anledning att oroa mig eller att må dåligt. Även om jag innerst inne vet att det ofta är hjärntrötthet som orsakar ångesten, så gör det den inte lättare att bära. Det är knepigt att vilja saker, vilja förändra, påverka, agera, men inte orka. Det är också deprimerande, faktiskt, att vakna trött, ändå pallra sig upp, tvätta ansiktet, svepa in sig i en morgonrock eftersom jag inte orka välja kläder. Stapla ned i köket, laga och äta frukost och sedan vara fullkomligt utmattad igen. Så ÄR det för mig och för tusentals andra som lider av hjärntrötthet. Många har det betydligt värre än jag. Det vill jag också påpeka. Min hjärntrötthet går i skov, i perioder. Detta gör att det är i stort sätt omöjligt att planera livet. Men jag lever och eftersom jag är lite lätt filosofisk eller andlig så tror jag ändå att det finns en mening med det………….
Jag kämpar på. Försöker attta en dag i taget. Leva. Jag bråkar med ett trasigt system och hittar ingen utväg. Jag får inte sjukersättning eftersom Fk inte anser att alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda. Då skrev min läkare en remiss till rehab, på Vintersol. Han påpekade vikten av att jag behövde komma hemifrån för att vila upp mig och för att kunna fokusera helt på min rehabträning. Jag fick avslag.Då är det tyvärr lätt att känna att jag borde ha dött istället.
Jag passar inte in någonstans. Du har ju barn brukar jag få höra som argument för att jag ska vara tacksam för att jag lever. De skänker mig naturligtvis stor glädje. Jag minns en gång när jag var relativt nyskild, ledsen och trött och förtvivlad. Jacob kom fram till mig och frågade varför jag var ledsen? Han var knappt tre år. Jag minns att jag svarade: ”Jag känner mig så ensam”. Han klappade mig på huvudet och såg mig sedan i ögonen och så sa han: ” Du haju osch” ( Du har ju oss). Han hade slagit ut framtänderna så därför pratade han extra roligt i den åldern. <3! Mina fina killar <3!
Jag har ju fler killar i mitt liv nu med Peter och två bonusbarn och en stor kärleksfull, rolig, halvtokig familj. Faktiskt :)! Meningen med livet är att leva ett meningsfullt liv. Idag ska jag fokusera på det som är gott i livet. Gå en promenad i solen, vila och ikväll ska jag väcka mina livsandar med ett glädjefyllt zumbapass. Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!