strokesurvivor.blogg.se

Från DN debatt idag: "Minska ersättningen i sjukförsäkringen för att öka drivkraften att arbeta", lyder rubriken på debattartikeln i DN idag. Johan Forsell ( M) talesman i sjukförsäkringsfrågor uttalar sig i artikeln om att sänkt ersättning minskar sjuktalen och gör att människor snabbare kommer åter i arbete. Genom sänkt ersättning minskar vi utanförskapet och bidragsberoendet menar han.

 

 

Sänkt ersättning gör att människor blir mer motiverade att arbeta. resonerar han. Detta borde innebära att det även ökar motivationen till att aldrig bli sjuk. Till att hålla sig frisk. Jag är så arg så att jag kokar!

 

 

Jag borde ha tänkt igenom detta med pengar innan jag fick min stroke. Det var otroligt korkat, av mig att bli sjuk.

 

 

Han skriver också i artikeln att om man lider av en allvarlig diagnos, sjukdom,skada så ska man undantas ifrån regeln. Jag har en allvarlig diagnos men jag är ändå inte undantagen. Stroke anses inte vara en allvarlig diagnos efter ett eller två år (är lite osäker på tidsspannet).

 

Jag är i o m detta låtsassjuk och får lägre ersättning.

 

Det faktum att jag inte kunde stå upp i morse p.g.a yrsel och illamående, en vanlig effekt av att jag har gjort för mycket/ hjärntrötthet. Det borde helt ha försvunnit. Jag har ju lägre ersättning. Jag väntar med spänning på att detta mirakel ska ske.

 

Det är den psykiska ohälsan som ökar skriver han i artikeln. De må så vara. Han för ett resonemang kring hur sänkt ersättning bevisligen gör att sjukfrånvaron minskar. Men minskad ersättning får även andra konsekvenser. T.ex att människor vägrar att inse/erkänna att de är sjuka. De har inte råd att vara sjukskrivna/leva på ersättning, men de fungerar inte på arbetsplatsen.

 

Chefer, kollegor och HR-avdelningen sliter sitt hår men personen har ingen insikt och vill till varje pris behålla sitt arbete. Jag har arbetat med dessa frågor. Jag vet vilka problem det kan orsaka. Ett av de företag jag arbetat på hade som affärsidé att hjälpa företag att lösa ”knepiga” personalärenden”.

 

Många gånger var det psykiatriska diagnoser i botten. Ett riktigt exempel på ett av de ärenden vi hanterade: En man kom till jobbet en dag som kvinna och mindes inte att han varit man igår tex. Efter ett par dagar var det precis tvärtom. Han led av svåra tvång, och fick inget vettigt gjort. Trots att arbetsgivaren anpassade arbetsuppgifter såg till att han fick professionell vård så fungerade det inte.

 

Han mindes fortfarande inte vem han varit dagen innan och han hade ingen insikt om sitt tvångsmässiga beteende. Arbetsgivaren anlitade det företag som jag arbetade på och vi hjälpte dem att hitta en lösning.

 

Detta fall slutade det med en sjukersättning för mannen ifråga. Jag har svårt att tro att han skulle bli av med sitt tvång och in personlighetsstörning om den ersättning han fick från Fk minskade. Minskad ersättning minskar inte utanförskapet. Tvärtom det ökar utanförskapet och det ökar skammen över att bli sjuk. ”Fyyyy, dig som går och blir sjuk. Fy!”