Medveten närvaro eller härvaro
När lever vi egentligen?
Att ställa sig den frågan kan vara ganska nyttigt.
I dagens prestations,- och konsumtionssamhälle har behovet av medveten närvaro vuxit sig starkare. Människor har ett behov av att stanna upp. Andas, landa, här och nu. Detta är ett behov som kanske tidigare uppfylldes genom den stillhet religösa ritualer ger men som de flesta av oss har rationaliserat bort. Vi ska vara rationella och effektiva Vi springer på fortare och fortare i jakt på…. ja, vad då, egentligen?
Livet är här och nu. Det är det enda vi med säkerhet vet. Att livet pågår här och nu. Mitt framför ögonen på oss.
Jag tror också att vi i denna eviga jakt på det där ogripbara som vi jagar, har förlorat mycket av det som ger livet en verklig mening. Att vara nära: Sig själv, sin själ, sin kropp, i sin andning. Att vara nära sina barn, sin hund eller katt eller sin älskade. Att umgås med grannar, vänner, arbetskamrater.. Alla ovanstående exempel är bevisat stressreducerande. Vi behöver varandra. Vi har inte tid att sluta göra sådant som får oss att må bra. Ett bevis på detta är hur lavinartat den psykiska ohälsan stiger i samhället. Vi behöver tänka om.
En kram som varar i tjugo sekunder sätter igång massor av välgörande processer i kroppen. Att ta några djupa andetag likaså. När vi stressar frigörs kortisol i blodet. Fysisk akivitet och att svettas rensar ur kortisolet., Om vi inte rör oss och svettas ut kortisolet så blir det kvar i kroppen och risken är att det gör oss sjuka.
Bra tänker vi då klämmer jag in ett träningspass med en pt på vägen hem ifrån jobbet eller på lunchen så var den saken löst..Effektivt som fasen, och det är ju bra. Effektivt gillar vi. En joggingtur i skogen eller en stilla promenad kanske skulle vara ännu bättre men det har vi oftast inte tid med. Jo, någon pliktskyldig sväng i skogen kan vi eventuellt få till...på söndagen mellan 11 och11.40.
Undrar hur vårt samhälle skulle se ut om vi för en dag skulle bestämma oss för att verkligen leva. Fullt ut I nuet. Tänk om vi tog oss tid att stanna upp och verkligen se de människor vi möter. Tänk om vi tog oss tid att lyssna. Inåt och utåt. Nyfiket och öppet. Lyssna inåt till sin inre röst/ sin inre visdom. För det finns en visdom inom oss alla men vi har slutat att lyssna. För att kunna höra sin egen inre röst behöver vi stanna upp. Vi behöver bli medvetna om vilka tankar som finns där, vilka känslor, och hur det känns i kroppen. Utifrån en medvetenhet har vi sedan möjlighet att välja. Stillheten lämnar plats för något annat och då kan vi kanske höra.
Min stroke 2003 satte ett väldigt abrupt stopp på det hamsterhjul jag befann mig i. Plötsligt slutade det att snurra och allt blev tyst och stilla. Först hade jag fruktansvärd ångest. Jag mådde verkligen sämre än jag någonsin gjort. Jag var förlamad, vilket var fruktansvärt. Dessutom kunde jag inte motionera bort ångesten. Hela min värld hade vänts upp och ned och mitt närminne var kraftigt påverkat. Ingenting var som det hade varit och hur framtiden skulle bli hade jag ingen aning om. Jag var vettskrämd Jag hade tappat kontrollen fullkomligt. Mitt i allt hade jag ju blivit mamma också men jag kunde inte vara med mitt nyfödda barn eller hans storebror som då bara var tre år. Hur skulle det bli med allt??
Det var då jag hörde klockan ticka i mitt sjukhusrum: tick-tick-tick-tick. Det gjorde mig tokig detta tickande. Men så var det som om jag plötsligt insåg att för varje tick så var det ok. Då stod jag ut. tick - nu, tick - nu, tick -nu, osv. Insikten var plötsligt klar: Om jag lever här och nu. Ett tick i taget så klarar jag det. Om jag lägger märke till tankar om det som har varit och om det som ska komma och låter dem vara och bara fokuserar på nuet, så mår jag faktiskt rätt ok :). insikten landade tungt inom mig. Jag kunde inte minnas saker som hänt för en timme sedan. Det var borta. Jag var här och nu. min rehab har jag försökt att återerövra det liv jag levde innan min stroke men har gång på gång tvingats att inse att det inte är möjligt. Det är inte värt det. Jag har ett annat liv idag, drygt 12 år efter min stroke. Jag tvingas hålla ett lugnare tempo. Göra en sak åt gången och planera mitt liv så att jag får regelbunden vila och återhämtning.
Jag har i veckan avslutat en mindfulnessgrupp som jag har lett i Strokeföreningen och det slår mig, gång på gång, vilket värdefullt redskap vi har i våra andetag. Andas in ny energi, nytt friskt syre och andas ut det som behöver rensas ut. Att bara sitta still och lyssna på och observera sin andning är värsta mirakelmedicinen. Tre djupa andetag hjälper dig att komma till baka till livet. Ditt liv som pågår här och nu.
Med kärlek och medkänsla!
/Anneli ( Strokesurvivor)
