strokesurvivor.blogg.se

Jag konstaterar att jag skriver kloka, många gånger insiktsfulla,  saker i min blogg. Jag är klok och har massor med kunskap och kompetens trotts att jag har en trasig hjärna. Viss kunskap har jag faktiskt just pga. att jag har en trasig hjärna.

Jag har en massa verktyg men, som jag tidigare har nämnt, så lever jag  inte alltid som jag lär.

Jag skriver om vikten av att träna mindfulness. Vikten av att vara här och nu. Vikten av att ta sig tid att observera/bara vara. Tex genom att fokusera på sin andning. Bli medveten. Medveten om vilka tankar och känslor som finns där, medveten om kroppsliga sensationer. Bli medveten, utan att döma. 

Jag skriver om hur vi hjälp av tjugo minuters daglig mindfulnessträning under sex veckor kan förändra våra hjärnor. Rent fysiskt. Jag skriver allt detta och jag vet att det sant och vetenskapligt bevisat. Och ändå så har jag så svårt att själv göra det.

Vila.

Jag vet att jag borde vila, men det är liksom kravfyllt.

Kanske är det som med all typ av träning ? Vi vet att det är bra att  tex gå till gymmet men istället går vi hem och sätter oss i soffan och glor på tv.

Denna ständiga känsla av att jag ”borde” något är som ett stort obehag i magen. En slags stress. Kanske är den ett resultat av hjärntröttheten? Och då heter boten vila, koppla av.

Kanske är  obehaget skam eller en skuld över att jag inte presterar. Jag försöker på något helknasigt sätt betala igen. För allt som jag inte orkar. För det som jag inte längre klarar av pga av mina fysiska och psykiska funktionsnedsättningar efter stroken.

 Som om jag skulle kunna prestera mig fri ifrån tröttheten eller i alla fall från skulden. Jag städar, dammsuger, tvättar, stryker, skriver oändliga listor över allt som ska/borde göras och ändå har jag hela tiden en diffus oro över att ha missat något. Tänk om jag glömmer något viktigt.

 Kan man prestera sig pigg? Eller prestera sig till ett värde. Är jag värd att leva om jag presterar? Är jag en human beeing eller en human doing?

 Trötthet är nog egentligen  inte en korrekt beskrivning av det jag upplever. Det är mer som en utmattning. En total utmattning, en känsla av kraftlöshet, illamående, yrsel. När det är riktigt illa så ser jag svarta prickar.

 Igår gjorde jag för mycket, ( tvättade, strök, dammsög, tränade, umgick med familjen)  och idag betalar jag surt för detta. Jag klarade inte ens att duka fram frukost. Det GICK inte!!! Hjärnan kunde inte få struktur och jag visste inte i vilken enda jag skulle börja. Otroligt obehagligt.

 Idag säger kroppen ifrån och ”ser till att jag inte kan göra ett skvatt. Jag KAN helt enkelt inte.

Boten är: Stanna upp. Andas. Bra vara. Acceptera det som är. Balansera.

 Jag har en tavla ifrån Kreativ Insikt hemma i köket. På den står det: ” Att sluta kämpa och istället slappna av,  ger livet vingar och själen ro.”

Klyschigt? Ja visst, men sant. Så sant.

Idag är jag beordrad vila men vill ändå dela med mig av med och motgångar. Tänker att någon kanske känner igen sig och känner sig mindre ensam. Och se nu har jag ju presterat åxå : ) !

Med kärlek och omtanke till alla som lever med trasiga hjärnor. Vi är  survivors och tillsammans är vi starka! Forza!