strokesurvivor.blogg.se

Planen var egentligen att skriva om positivt tänkande, som är ytterligare ett av de verktyg som jag har använt mig av i min rehabilitering efter stroke.

 

Idag vaknade jag med en enorm hjärntrötthet, som också är  ett ämne som jag har för avsikt att skriva om. Eftersom jag skrev om vikten av acceptans igår så måste jag ju acceptera verkligheten såsom den är....

Dagens ämne blir därför: vila!

I boken: ” Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin står det: ”Vilan är inte den sista sucken av utmattning, men en öppning, för nya begynnelser. I kärleken, i arbetet, i skaparprocesserna, i formandet av den människa jag vill bli och kanske inte ens vet att jag vill bli.”
I boken beskriver han hur många människor önskar sig fler timmar på dygnet eller hoppas på oväntade luckor i kalendern. Många längtar efter vila och tycker sig aldrig ha tid att koppla av.
Han frågar sig hur handskas vi  med vilans ärkefiender: Oro, leda och rastlöshet? Vad hände med söndagen, som var vår hyllade vilodag? En dag för kravlös samvaro med familj och vänner, måltider och fest?

Ibland tänker jag att min stroke var ett väldigt klart och koncist budskap ifrån ovan (universum, Gud, eller Robert Lind i Kramfors ;). Budskapet löd: Dra ned på tempot, Anneli!! Jag vägrade att förstå att jag behövde vila. ”Graviditet är ju ingen sjukdom”. Jag lyssnade inte på signaler från kroppen såsom magkatarr, ryggproblem, huvdvärk mm, mm. Jag hade kul. Jag presterade och levererade. Jag älskade mitt arbete och mådde bra!
Det gjorde jag verkligen!

Om man inte lyssnar så slår livet till sist undan benen på en. När jag sedan blev förlamad och inte kunde springa runt och prestera och leverera, då kunde jag plötsligt höra min inre röst. När allt blev tyst och stilla fick jag plötsligt tillgång till en oanad intelligens. Det var den rösten som sa åt mig att springa/jogga.
Jag har nämligen, i efterhand, tagit del av en hel del forskning som visar att just löpning genererar nya hjärnceller.

 

När jag, sex år efter min stroke, träffade jag en ny neurolog som sa: ”löpning är den absolut bästa rehabträningen efter en stroke. Jag rekomenderar alla mina patienter, som kan, att jogga.” Då hörde jag nästan Twilight musiken. Min kropp visste vad den behövde för att helas. Var kom annars längtan efter att jogga ifrån?
Jag brukar skoja och säga att pastor Ågren har förbannat dålig kondis så honom kubbar jag ifrån i ett nafs. Löpning blir också meditativt efter ett tag. På så vis blir min löpning en slags vila.
Jag försöker numera att vara mer än human beeing än en human doing. Nu blir det horisontal läge i soffan.
Andas! Här och nu!

Fånga dagen !