Är det möjligt att acceptera livet precis som det är?
Efter min stroke 2003 gav läkarna mig inget hopp om att någonsin kunna gå igen. Jag överraskade hela läkarkåren genom att lära mig att gå igen. Jag kunde tom springa efter ett halvår och inom kort sprang jag tom tjejmilen.
De kallar mig ett medicinskt mirakel.
Jag kan gå, men det kräver stor koncentration. Om jag är för trött eller har för mycket annat att tänka på så snubblar jag. Att ta sig fram i en stressig rusningstrafik är därför helt omöjligt. Likaså att handla i affären när det är mycket folk.
Att åka kollektivt är något som tar så mycket energi av mig numera, att det jag reser till blir omöjligt att genomföra. Därför har jag fått ett P tillstånd för rörelsehindrad. Inte enbart pga min rörelsenedsättning utan också pga att, när det blir för mycket, inte kommer ihåg var jag parkerade bilen. Med mitt P tillstånd har jag större möjlighet att delta i samhället. Ta mig till min sjukgymnast, till Apoteket, till läkaren mm, mm. Och jag har större möjlighet att faktiskt hitta min bil efteråt. Det är ju positivt :).
Mina barn är aktiva. Spelar hockey, golf och innebandy. Jag har ingen möjlighet att delta i deras fritidsaktiviteter. Nu är de iväg på varsitt håll, medan jag sitter hemma i morgonrock och tofflor och lyssnar på julmusik. I morse satte yrseln stopp för mig. Min man fick agera chaufför åt den yngste sonen och den äldste fick åka buss. Om jag inte kände skuld för detta. Skuld över att jag inte orkar. Om skulden inte fanns så skulle jag mig må betydligt bättre. Så varför känner jag skuld? Kan jag notera känslan utan att gå in i den? Betrakta den och sedan låta den passera? Ebba ut? Mmm, kanske.
Jag fastnar ideligen i det här ingenmanslandet, där jag är för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att vara frisk. Kan jag notera även denna känsla, denna tanke och sedan släppa taget om den? Mmm, kanske. Kan jag rent utav njuta av min denna slappar-morgon i morgonrock och tofflor? Bara låta det vara precis som det är utan att döma? Notera de dömande tankarna och sedan släppa dem? Är det möjligt? Är det möjligt att ta emot livet så som det är. Här och nu? Är det möjligt att vara fullkomligt närvarande i nuet? J
ag ska iallafall ge mig själv en ärlig chans till detta idag. Tror inte att jag bryr mig om att byta ut morgonrocken och tofflorna idag. Notera de dömande tankarna jag har om detta och sedan låta dem Ebba ut. Fånga dagen! Livet! Nuet. Andetag för andetag……
