Ibland är jag så där äckligt positiv :)!
Jag åt min middag ensam idag. Vissa dagar bestämmer jag mig för att äta ”som man ska”. Med kniv och gaffel, som man gör som en väluppfostrad Svensk. Idag var det en sådan dag. Jag skulle äta fint. Jag åt två tuggor sedan hade jag torsk och broccoli i hela knät. Vänster hand vill inte vara med. Fingrarna lever sitt eget liv. Sitt eget spastiska liv. Och maten sprätter åt alla håll. Nu var det bara jag i köket som tur är.
Det kan kännas otroligt kränkande att inte fixa en så enkel sak, och just idag kändes det jobbigt. Oftast äter jag som en Amerikan med bara höger. Delar maten med baksidan av gaffeln. Jag har tänkt: Jag fixar det nog senare. Handen blir nog bättre……men spasticiteten vill inte släppa, trotts Botox behandlingar och idog träning så blir det inte bättre. Dessutom är känseln nedsatt vilket gör att det är obehagligt att använda handen. Så jag klarar mig hyggligt bra med höger. När jag skriver på datorn så skriver jag enbart med höger. Jag som tränat fingersättning på maskinskrivningen i skolan till förbannelse och var ruggigt snabb, fick nu lägga allt sådant åt sidan. Nu skriver jag bara med höger hand. Jag har ett ruskigt tempo. Ni skulle se. Ni skulle bli imponerade .
Jag är fast besluten om att tänka positivt även om det inte alltid är lätt. Nu har vår familj ( min och Peters) drabbats av en ny motgång. Jag skriver kanske mer om detta senare…… Ingen är sjuk eller så men det är ändå riktigt jobbigt. Katastroftankarna gör sig påminda och Pastor Ågren står och bankar på vår dörr. Vi är båda oroliga och stressade.
Då hör jag mig själv säga: ”Peter, vi fixar det! Vi fixar allt. Vi har varandra och våra fina barn.” ”Det är allt som betyder något”. Så förbannat positiv !
Grejen är det att det funkar. Pastor Ågren kan stå där och banka. Han är inte välkommen här. Störst av allt är kärleken och med den i framsätet så ordnar sig allt. På något vis, men det är ok att skrika babianröv, jävligt högt, för att lätta på trycket ibland.
I nästa vecka ska jag ut på turné. Pfizer ar bett mig att komma till en av deras konferenser i Strängnäs och berätta om stroke och min egen resa. Då passade jag på att förhandla till mig en hotellnatt för att kunna åka dit dagen och samla energi och minska hjärntröttheten något. Att resa och byta miljö tar energi. De fixade med hotell och nu känns det faktiskt lite lyxigt. Då hinner jag träffa världens bästa Nisse, som bor i Strängnäs.
Genom att dela med mig av min historia hoppas jag kunna hjälpa andra som drabbas av stroke och öka förståelsen för oss som lever med trasiga hjärnor. På så vis blir min stroke plötsligt meningsfull. När jag var liten drömde jag om att bli skådespelerska och att föreläsa om stroke är kanske det närmaste det jag kommer . Inte så illa ändå, tänker jag!
Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka! Forza!!!!
Det kan kännas otroligt kränkande att inte fixa en så enkel sak, och just idag kändes det jobbigt. Oftast äter jag som en Amerikan med bara höger. Delar maten med baksidan av gaffeln. Jag har tänkt: Jag fixar det nog senare. Handen blir nog bättre……men spasticiteten vill inte släppa, trotts Botox behandlingar och idog träning så blir det inte bättre. Dessutom är känseln nedsatt vilket gör att det är obehagligt att använda handen. Så jag klarar mig hyggligt bra med höger. När jag skriver på datorn så skriver jag enbart med höger. Jag som tränat fingersättning på maskinskrivningen i skolan till förbannelse och var ruggigt snabb, fick nu lägga allt sådant åt sidan. Nu skriver jag bara med höger hand. Jag har ett ruskigt tempo. Ni skulle se. Ni skulle bli imponerade .
Jag är fast besluten om att tänka positivt även om det inte alltid är lätt. Nu har vår familj ( min och Peters) drabbats av en ny motgång. Jag skriver kanske mer om detta senare…… Ingen är sjuk eller så men det är ändå riktigt jobbigt. Katastroftankarna gör sig påminda och Pastor Ågren står och bankar på vår dörr. Vi är båda oroliga och stressade.
Då hör jag mig själv säga: ”Peter, vi fixar det! Vi fixar allt. Vi har varandra och våra fina barn.” ”Det är allt som betyder något”. Så förbannat positiv !
Grejen är det att det funkar. Pastor Ågren kan stå där och banka. Han är inte välkommen här. Störst av allt är kärleken och med den i framsätet så ordnar sig allt. På något vis, men det är ok att skrika babianröv, jävligt högt, för att lätta på trycket ibland.
I nästa vecka ska jag ut på turné. Pfizer ar bett mig att komma till en av deras konferenser i Strängnäs och berätta om stroke och min egen resa. Då passade jag på att förhandla till mig en hotellnatt för att kunna åka dit dagen och samla energi och minska hjärntröttheten något. Att resa och byta miljö tar energi. De fixade med hotell och nu känns det faktiskt lite lyxigt. Då hinner jag träffa världens bästa Nisse, som bor i Strängnäs.
Genom att dela med mig av min historia hoppas jag kunna hjälpa andra som drabbas av stroke och öka förståelsen för oss som lever med trasiga hjärnor. På så vis blir min stroke plötsligt meningsfull. När jag var liten drömde jag om att bli skådespelerska och att föreläsa om stroke är kanske det närmaste det jag kommer . Inte så illa ändå, tänker jag!
Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka! Forza!!!!
